shoo mannen

shoo mannen

shoo mannen

Djano är 18 år och går på restauranglinjen i Stockholm. Hans mål är att en dag öppna eget. Men det kostar. Vännen sedan barndomen, Rafa, vill också starta eget och är otålig. Han har stora ambitioner trots att han har hoppat av gymnasiet och driver omkring. En dag säger han till vännerna att det enda sättet att skaffa pengar fort är att råna McDonald’s. Efter mycket tvekan ställer Djano upp. De är ju ändå bästa vänner. Men när Djano förälskar sig i Nadia som spelar fiol som en gudinna och gör Djano lycklig som ingen tidigare gjort, förändras villkoren.

Några tankar kring Shoo mannen

Jag inser att alla mina ungdomsromaner handlar mer eller mindre om olika val man gör i livet, och de konsekvenser dessa får för alla inblandade.

Det är likadant med Shoo mannen. Vad som gjorde att jag satte igång med Shoo mannen var alla rapporter jag läste i kvällstidningarma om ungdomar som hade blivit skjutna i benen. Jag känner tyvärr några som har råkat ut för det. Det är sorgligt. Jag vet att lojalitet mot vänner är någonting som kan vara väldigt starkt. Att vara lojal är en dygd, och att vara lojal mot sig själv är enligt mig en större dygd. Det är denna lojalitet som bör vara ens ledstjärnan i livet.

Men vad händer när man vill vara lojal mot sig själv och sitt eget samvete, men sopar detta åt sidan till förmån för att vara lojal mot en vän. En vän vars avsikt är att begå brott, och till och med skada en annan människa?

Det var detta jag ville undersöka. Rafa i Shoo mannen är helt på det klara vad han vill. Han har gjort sina val och är otålig. Han vill genomföra ett rån, och på så sätt få pengar till att starta eget. Han vill också få tillbaka pengar som han har lånat ut till en fd vän. Först använder han bara verbala hot, sedan hot om att skada fysiskt. Det finns inga betänkligheter. Rafa tänker inte på konsekvenserna, han vägrar att inse att det kan gå fel.

Han är beslutsam och målmedveten. Djano är annorlunda. Han är inte lika beslutsam, han trevar och tvekar. Trots att han vill agera annorlunda, och göra rätt för sig, så har han inte mod nog som krävs för att säga ifrån när Rafa kommer med sina förslag. Han går runt med vaga skuldkänslor över saker han gjort tidigare, små rån som han utförde mot folk på tunnelbanan. Han skäms gentemot sina föräldrar, framförallt sin cancersjuka pappa. Han bär också med sig en slags rädsla över vad Rafa skulle säga om han, Djano, skulle säga ifrån. Att bli stämplad som svikare är det sista han vill. Som utomstående är det lätt att se vad som är rätt och vad som är fel. Men när man är mitt alltihop är livet lite mer komplicerat. Slutet på boken vill jag inte säga så mycket om, jag vill lämna det öppet, som en fråga, inte bara till läsarna utan kanske även till mig själv.

-Vad skulle jag göra i Djanos ställe?

Jag vet faktiskt inte.

-Vad skulle du göra?